Hahahaha, skrattade kvinnan glatt och med lite skadeglädje. Hon klappade mannen på axeln och fortsatte skratta. How are you today Mr 101. Good svarade mannen och fortsatte tugga på sin frukost. Hahahahaha Mr 101, sure you are good, säger kvinnan med ett brett leende. Yes i am sure, svarar mannen.

För att förstå varför denna ordväxling sker måste vi backa bakåt ett par dar. Vi anländer fram till Saigons flygplats klockan 8 på kvällen. Taxi in till staden och vi börjar jaga hotellrum. Hamnar till sist på hotell 127 där receptionen är i en byggnads bottenvåning men våra rum ligger snett över gatan till vänster i en annan byggnad. Vi blir lovade att flytta på morgonen om vi känner för det. Rummen som vi får är 101 och 201 där trappen upp är som i två delar med en avsats för varje halvtrapp. På första avsatsen finns en märklig dörr som vi noterar sitter en halvmeter upp på väggen.

Vi går ut för att käka lite och för att komma tillbaka till receptionen måste vi korsa gatan på cirka 6 meter vilket är lättare sagt än gjort eftersom trafiken aldrig slutar upp att komma. Vi hade som tur läst en del reserapporter och visste enda sättet att korsa gatan var att börja gå sakta och låta trafiken väja för dig. Inte så lätt att göra i en hast. Vi bokar rundtur på Saigon river efter maten och korsar gatan igen för att sova lite. Nu börjar den verkliga historien, allt det här tidigare är bara rundtugg.

Mr 101 vaknar tidigt och tänker att kanske skall han gå ut och köpa lite schampo så han kan duscha och dofta gottis. Sagt och gjort, efter påklädning och diverse bestyr tar mannen stegen nerför trappen. När han nästan nått avsatsen kliver han fel (det var en märkligt högt steg också) och ramlar framåt. Huvudet före brakar han igenom dörren på väggen vid avsatsen och hamnar på mage halvvägs inne i rummet. Inte nog med att han drullar in genom dörren så fastnar han också. När han dunsar in kan han se 5-6 personer som sätter sig yrvaket upp i sängarna för det är nämligen personalens sovrum han kraschat in i. Fast i dörren ber han så mycket om ursäkt och fortsätter be om ursäkt under hela tiden som personalen hjälper honom lös. När 101 är lös förklarar han sitt ärende var att köpa schampo men personalen förklarar för honom det lönlösa i att söka affär klockan 4.30 på morgon. Han får en schampoflaska av personalen och alla är glada och nöjda.

Senare samma morgon väcker 101 sin reskamrat 201 och förklarar händelsen. 201 konstaterar att det var tur dörren var där annars hade väl skallen gått sönder. Vid frukosten ser personalen glatt på 101 som tuggar på i allsköns ro tillsammans med 201. Båda härjar på i vanlig ordning med all personal som finns i närheten vid frukost. Sedan åker dom iväg på rundtur. Kvällen kommer och nu är det dags för lite rajtantajtan och båda åker ut till restaurang. Mätta styrs stegen till närmsta bar och på något underligt vis skiljs 101 och 201 åt under kvällen. 201 är van vid att det kan så ske och oroar sig inte utan när tröttheten slår in åker han tillbaks till hotellet. Båda hade ju tagit varsitt visitkort och kunde därför hitta tillbaka. 201 korsar gatan, går upp på rummat och somnar. 101 kommer sig också tillbaka till hotellet men har svårigheter att hitta de 6 meter över gatan som krävs. Till sist måste nattportieren ringa över och väcka personalen på andra sidan så att dom kan komma och leda 101 till andra sidan. Väl över så är lokaliseringsbekymren över och 101 hittar till sitt rum.

Nästa morgons frukost har vi gått från okänd till välkänd (201) och från okänd till ökänd för att inte säga legendarisk. Kvinnan garvar oavbrutet under tiden vi äter frukost där och strömmen av nyfikna anställda som vill se turisterna med stort T är många. Resterande av tiden som gäster hos hotell 127 möts vi av skratt och glam. 101 konstaterar torrt att kan man roa någon så är väl det bra.

Detta var historien om hur en person blev Mr 101. Vem är 101? Det låter vi stanna bland en liten reseskara och de anställda på hotell 127 i Saigon.